Pristagare & nominerade 2025

Flamman hon bär är en förment enkel text som bjuder in till såväl omtagning som omtolkning och lyckas med konststycket att varje gång få lågan att lysa allt starkare. Två personer i ett märkligt förbund skrivs in i ett formspråk hämtat från dramatiken. Duets upptagenhet av kvinnan som utstrålar ljus gör henne helgonlik och mytisk, tills hon intar rollen av en modern fågel Fenix som förtärs varje gång bubblan spricker. Hon brinner, liksom texten.

Göta Lejon skildrar det symbiotiska bästisskapet mellan två personer, en relation som i sin intensitet också blir mycket sårbar. För vad händer när en av dem bestämmer sig att flytta? Och hur vet man om man bara är vänner eller faktiskt något mer? Texten är skriven på en ledig prosa fylld av humoristiska detaljer som tydligt tecknar fram karaktärerna i ett samtida Stockholm. Särskilt tydlig blir Götgatan, där de två vännerna härskar som lejon tills bara en av dem är kvar.

Ett par leriga skor hanterar svåra frågor som skuld, skam, stigma och sorg i det sena 1800-talets landsbygdssverige med språklig och stilistisk säkerhet samt väl avvägda formuleringar. En gryende valhänt samkönad kärlek, en utomäktenskaplig graviditet och ond, bråd död ställs mot en oförstående och dömande samtid. Textens titel är en del av ett genomgående och skickligt komponerat tema som, trots allt, ger hopp.

Ketchup är skriven med en kristallklar och kraftfull muntlighet som låter oss komma nära huvudkaraktären, som berättar om, skrattar bort och försöker förstå sin belägenhet. Är det berättat för oss som läsare, eller kanske för en psykolog eller förhörsledare? En mycket träffsäker och egensinnig text om kärlek och våld i nära relationer och hur lätt man kan manipuleras till att tro att våldet är ens eget fel. Ketchup överraskar vid varje läsning och är som en vass, japansk kniv i magen.

I stora, flödande textsjok skriver Nordisk vår fram en tänkande berättelse om tillblivelse, förgänglighet och tid. Läsaren får i en både porlande och krängande prosa möta bilder av sjukdom, tystnad, tal och minne. Antika grekiska citat varvas med hostattacker, livet och döden ligger omlott. Det är en musikalisk komposition, ett slags fuga, som, för att citera Nordisk vår själv, "höjer och sänker sig likt vågor".

Kemiskt är en långdikt, eller diktsvit, som tycks ha en ambivalent relation till att vara poesi. Ibland rimmar den, ibland låter den bli. Ibland svär den, ibland tycks den viska. Den rör sig framåt likt en långsam poplåt, liksom avspänt, men ändå elegant. På sin väg drar den in olika utsagor om och aspekter på det kemiska och det poetiska i livet och världen, från ångest till kemtvätt till ozempic till plasten i havet och i våra kroppar. Motivet vidgas, men dikten och tonen hålls samman. Det ser så lätt ut, det är så snyggt.